Ute på betet tar en flock ston med sina föl till flykten, skrämda av en lastbil som kör förbi. Inne i slaktgrisavdelningen blir det slagsmål då grupperna blandas inför transporten till slakteriet. På granngården sprätter och pickar slaktkycklingarna i spånet även om fodret finns i automaterna. Vad är det som styr dessa och andra beteenden hos våra produktionsdjur? Hur kan vi använda kunskaperna om djurens beteenden i olika situationer, t.ex. då djuren hanteras på slakteriet?

Beteende och behov

Djurens beteenden är delvis medfödda, d.v.s. alla individer inom samma djurslag har en uppsättning beteenden som utförs på ungefär samma sätt. Det gäller t.ex. rörelse-, födosöks-, parnings- och flyktbeteenden. Djurens beteende beror också på hur de upplever sin omvärld och signaler från kroppen. Djuren tolkar intryck och inre signaler och beter sig på ett ändamålsenligt sätt. Åsynen av och lätet från en främmande människa kan få ett djur att fly mot säkerhet, medan hunger får djuret att leta efter föda.

Beteenden som djuren är starkt motiverade att utföra har ofta utvecklats som en anpassning till deras naturliga miljö. Sådana beteenden är starkt inpräntade hos djuren trots att de hållits i fångenskap under tiotusentals år. Ett djur som utför ett starkt motiverat beteende, t.ex. en gris som bökar, en kalv som diar eller en höna som sprätter, blir tillfredsställt först när det resulterat i en situation där det inte längre behöver utföras. Sådana beteenden brukar benämnas ”naturliga beteenden” och de återspeglar djurets behov.

Kom ihåg!

Starkt motiverade beteenden har ofta utvecklats för länge sedan i djurens naturliga miljö. Dessa beteenden har våra produktionsdjur än idag.
Djur har behov av att utföra starkt motiverade beteenden och blir tillfredsställt först när beteendet utförts.

Kommunikation och inbördes ordning

Nötkreatur på en äng

Kommunikation och inbördes ordning är viktiga för ett väl fungerande flockliv. Bild: Jan Svedberg.

Våra produktionsdjur har under lång tid utvecklat beteenden och sociala strukturer som en gång har varit nödvändiga för överlevnad och fortplantning. Produktionsdjur är flockdjur med väl utvecklat socialt liv, undantaget mink som är solitärt levande djur som vuxna. Kommunikationen mellan djuren och deras inbördes ordning är viktiga för att flocklivet ska fungera.

Djur kommunicerar med kroppsspråk, dofter och ljud. Kroppshållning och rörelser är viktiga vid uppvaktning och hot. Ljud, dofter och beröring är betydelsefulla i kontakten mellan flockmedlemmar och mellan mor och unge. Djur ger ifrån sig ljud bl.a. i samband med rädsla och smärta.

Tack vare en uppgjord inbördes ordning så uppstår sällan konflikter i flocken. Ordningen mellan individerna kan vara bestämd i en nedstigande eller i en mer komplex ordning. Det djur som är underlägset vid ett möte visar detta genom olika beteenden för att undvika slagsmål eller flykt. Att vända bort huvudet är ett vanligt sätt att visa sin underlägsenhet. I vissa fall markerar det dominanta djuret sin position med hotfulla, aggressiva beteenden. Dessa s.k. agonistiska beteenden har utvecklats för att skapa och upprätthålla en viss grad av ordning i gruppen utan att slösa dyrbar energi och riskera skador genom slagsmål.

Agonistiska beteenden kan riktas mot människor. Aggressivitet kan också visas mot människor som uppfattas som rovdjur snarare än rivaler. Rovdjur utlöser dock ofta ett flyktbeteende.

Kom ihåg!

De flesta av våra produktionsdjur är sociala flockdjur med väl utvecklad kommunikation och inbördes ordning.
Hot, rädsla och smärta kan tolkas via djurens kroppshållning, rörelser och läten.

Under respektive djurslag beskrivs några karakteristiska beteenden och sociala strukturer som djurens vilda anfäder en gång utvecklat under naturliga förhållanden och som dagens lantbruksdjur fortfarande bär med sig. Beskrivningarna ger en bakgrund till vad man bör tänka på när djuren hanteras på slakteri eller vid avlivning, vilka komplikationer som kan uppstå och hur de kan undvikas.

Hov- och klövdjur

Hov- och klövdjur lever i flock. Med undantag för ledarhingsten i en hästflock så håller sig vuxna handjur mest för sig själva, i mindre grupper eller ensamma. Djuren tillbringar den största delen av sin vakna tid med att leta efter föda, äta och idissla (nötkreatur, får och getter). De kan röra sig över stora områden i sitt sökande efter föda.

Hov- och klövdjur är avvaktande och försiktiga inför allt okänt och blir lätt skrämda. De tvärstannar inför okända underlag, skarpa ljuskontraster, höga ljud och främmande föremål som kommer i deras väg. Djuren har mer eller mindre utpräglade flyktbeteenden.

Nötkreatur på en stig i en hage

I sitt sökande efter lämpligt bete kan nötkreatur vandra flera kilometer varje dygn. Detta görs ofta i led, där det mest dominanta djuret ofta befinner sig mitt i ledet och de mest underlägsna sist. Förflyttning sker ofta långsamt, men då fara hotar eller något väcker deras nyfikenhet kan nötkreatur trava. Vid panik kan de galoppera. Nötkreatur råmar då de kommer ifrån varandra. De kan även råma vid rädsla och, mer sällsynt, vid smärta. Vid fara kan nötkreatur forma en försvarsring. Framförallt kor med kalvar kan sänka huvudet och gå till attack och stångas. Då inkräktare är nära kan nötkreatur vifta irriterat med svansen och utdela sparkar. Bild: SLU.

Film 1: Läggnings- och resningsakten är ett starkt motiverat beteende som nötkreatur behöver utföra på samma sätt varje gång, oavsett var de befinner sig. Film: Anne Larsen, SLU.
Film 2: Då en konflikt uppstår så visar djuren sig så stora som möjligt med sidan vänd mot sin rival. Skrapningar med framklövarna förekommer. Om ingen ger sig kan djuren trycka pannorna mot varandra och pressa motståndaren bakåt. Ridning är ett annat agonistiskt beteende som signalerar dominans. Film: Anne Larsen, SLU.

Film 1: Dofter och läten är viktiga för grisen. De är allätare och bökandet efter mat är ett starkt motiverat beteende. Grisar har också ett stort behov av att gödsla och urinera på avskild plats. Film: Dyrenes Beskyttelse.
Film 2: Grisar svalkar sig genom gyttjebad. Film: Dyrenes Beskyttelse.

Vid fara grymtar grisar till – det låter närmast som ett skall – för att därefter ta till flykten (i ett stall reagerar de istället med att ställa sig upp, stå stilla och avvakta om det verkligen är ett hot). De skriker högt vid rädsla, smärta eller för att avvärja en attack från en dominant individ eller annan angripare. Film: Okänd.

Grisar använder trynet till att böka efter mat. Ovansidan av trynet är stark och oöm, medan den undre delen av trynet är mjuk, har känselhår och är mycket känslig för beröring och tryck. Bild: Anne Larsen, SLU.

Hästar är mycket känsliga för främmande miljöer, människor och föremål. De skräms lätt av beröring, ljud och häftiga rörelser. Av lantbruksdjuren har hästen det mest utpräglade flyktbeteendet d.v.s. den reagerar snabbt vid fara genom att fly och får då med sig resten av flocken. Vid en rovdjursattack kan hästar även försöka jaga iväg inkräktaren eller försvara sig med sparkar. Film: Carl Helander, SLU.

Film1: En häst varnar andra hästar för fara genom att frusta. Den skriar vid hot och aggression mot andra hästar. Hästar som utsätts för smärta kan skria eller stöna, medan hästar som kommer ifrån varandra gnäggar högt. Film: Anne Larsen, SLU.
Film 2: Då hästar kommunicerar använder de ofta olika kroppsrörelser och -ställningar. Hästens ansikte är mycket rörligt och kan uppvisa många uttryck i ett samspel mellan öron, läppar, näsborrar och ögon. Det visar den mindre hästen på filmen. Vid hot kan också öronen läggas bakåt och mungiporna dras tillbaka, tänderna blottas och i extrema fall bits hästen. Skarpa slag med svansen i sidled är tecken på irritation. Slag kan utdelas med frambenen och sparkar med bakbenen. Film: Kristina Johansson.

Film 1: Får har en stark flyktreaktion. Vid fara sluter sig fåren tätt tillsammans och rör sig bort från hotet. De har även en stor benägenhet att följa efter andra får. Det starkt motiverade flockbeteendet vid förflyttning och flykt utnyttjas då vallhunden tar rovdjurets plats. Film: Jesper Eggertsen.
Film 2: Kommunikation mellan får sker främst genom kroppsrörelser och -ställningar, liksom beröringar i form av knuffar och stångningar. Ett får bräker oavbrutet av oro när det skiljts från sin flock, medan det inte är så vanligt med bräkningar då det utsätts för smärta. Film: Anne Larsen, SLU.

I aggressiva situationer hotar fåren varandra genom att stampa i marken och sänka huvudet mot rivalen. Om ingen ger sig knuffas motståndaren i sidan, därefter fortsätter uppgörelsen panna mot panna. Baggarna, det är oftast de som stångas, tar sats och springer ihop i omgångar tills ett av djuren går segrande ur kraftmätningen. Film: Carl Helander, SLU.

Tre getter i en hage

Medan får betar på marken så är getter buskätare, d.v.s. föredrar att äta i brösthöjd och uppåt. De är duktiga klättrare och kan klättra över stängsel. Även getter har en stark flockinstinkt och benägenhet att följa efter varandra. De är mer orädda och nyfikna än får. Vid hot utifrån skingras ofta flocken, vilket kan göra det svårt att driva getter. Ibland stannar de istället kvar och formerar en försvarslinje, men kan också gå till attack och stångas. Getter varnar varandra för fara genom att stampa i marken och frusta. Individer som isoleras från flocken bräker högt, men visar mindre oro än får. De brukar inte bräka vid smärta. Ofta löses konflikter genom att huvudet sänks och riktas mot motståndaren. Om inget av djuren ger sig så stångas såväl bockar som getter genom att stegra sig och kasta sig framåt och neråt mot varandra. Bild: Anne Larsen, SLU.

Fjäderfä

Fjäderfä är flockdjur som tillbringar stor del av sin vakna tid med att söka efter föda och äta. De rör sig ofta flockvis.

Djuren är avvaktande och försiktiga inför allt okänt. De kan lätt bli skrämda och har utpräglade flyktbeteenden, då de springer eller försöker flyga iväg. Ibland håller de sig helt stilla då fara hotar. Om de fångas in kan de kämpa våldsamt men kan också vara helt passiva.

Fjäderfä har en väl ordnad inbördes ordning. Vid konflikter inom flocken försöker höns imponera på varandra med upprest ställning, medan ögonkontakt undviks. Hackningar förekommer hos alla fjäderfän och hos gäss kan det bryta ut slagsmål med vingarna.

Höns med sina kycklingar ute i gräset

Inom hönsflocken håller kycklingarna tätt ihop med sin kull. Hönsen har ett stort behov av att krafs och picka efter föda. Bild: SLU.

Film 1: Läten används för att varna vid hot. Fara på marken signaleras med kacklande medan hot från luften, t.ex. rovfåglar, signaleras med ett långt visslande. Flykten görs under högt skrikande. Ibland är de istället helt orörliga. Höns som fångats kacklar ofta högljutt för att sedan bli helt stilla och tysta. Film: Anne Larsen, SLU.
Film 2: Ibland kan höns som är fasthållna bli låsta i en position, helt orörliga med spända muskler. De är vid medvetande men ”spelar” döda. Beteendet kallas tonisk immobilitet och är ett effektivt skydd mot rovdjur eftersom rovdjurets fångstbeteende hämmas då hönan inte rör sig. Film: Anne Larsen, SLU.

Tre kalkoner med ko i bakgrunden

Bild 1: Kalkoner tillbringar mycket tid med att undersöka mark och buskar. Vid hot, till exempel rovdjur eller oväntat höga eller starka ljud, avger kalkoner höga alarmläten och flyr högljutt skrikande. Bilden är tagen i Mexiko. Bild: SLU.
Bild 2: Gäss lever i långa parförhållanden, där flera familjer bildar en flock. De behöver stora gräsmarker att beta på, men även vatten för att kunna tillgodose sina beteendebehov. Gäss varnar för inkräktare med höga kacklanden. Hannen försvarar familjen mot inkräktare genom att väsa. Räcker inte det så stampar han hårt i marken innan han går till attack. Bild: Anne Larsen, SLU.

Fem ankor som simmar i ett vattendrag Tre ankor i högt gräs

Bild 1: Ankor bildar par som lever i stora flockar. De söker föda både på land och i vatten. De måste ha tillgång till vatten för att kunna sköta sin fjäderdräkt och utföra andra naturliga beteenden. Bild 2: Ankor rör sig ganska klumpigt på land och klarar inte av höjdskillnader utan hjälp av t.ex. en sluttande landgång. Bilder: SLU.

Hägnat vilt

Dovhjort

Dovhjort, liksom kronhjort är flocklevande djur. Dovhjortarna lever i olika sammansättningar. En så kallad kärnflock leds av en medelålders till äldre hind och består av ledarhinden, hennes döttrar och deras döttrar i sin tur, samt årskalvar. I kärnflocken kan även systrar till ledarhinden och deras avkommor förekomma. Kärnflockens storlek är beroende av markens förutsättningar när det gäller främst födotillgång. Förutom kärnflocken förekommer det även olika grupper av handjur. Dessa grupper är till skillnad från kärnflockens medlemmar inte uppdelade efter släktskap utan snarare efter ålder men grupper av handjur av olika åldrar förekommer också.

Vid brunsten försöker äldre (så kallade kapitala) hjortar att samla hindar i flockar (harem). Dovhjortsbrunsten inträffar i oktober och november, då hjortarna även vokaliserar kraftigt. Yngre hjortar hålls borta av den kapitala hjorten men försöker para sig med hindar som befinner sig i utkanten av haremet. Ibland uppstår strider mellan två kapitala hjortar, och då passar ibland de yngre hjortarna på att para sig med hindarna i haremet. Liksom alla vilda klövdjur är dovhjorten ett flyktdjur som vid minsta tecken på fara drar sig undan. Dovhjortar tenderar att i öppna landskap fly kortare sträckor initialt för att därefter stanna upp och kontrollera den upplevda faran.

En flock dovhjort på långt avstånd

Dovhjortar tenderar att i öppna landskap fly kortare sträckor initialt för att därefter stanna upp och kontrollera den upplevda faran. Bild: Jonas Malmsten.

Kronhjort

Kronhjortens beteende påminner om dovhjortens, med vissa skillnader. Kronhjortens brunst infaller i september, då de kapitala hjortarna vokaliserar, brölar, kraftigt. En stor och fullvuxen hjort som bildar harem kallas för platshjort, och försöker hålla borta rivaler vilket ibland resulterar i våldsamma brunststrider. Kronhjorten förefaller vara mer känslig för störning och flyr ofta långa sträckor som tillryggaläggs under kort tid och där de sällan, till skillnad från dovhjorten, stannar upp för att kontrollera faran. Kronhjortens sinnen är skarpare än dovhjortens, och de anses vara mycket skyggare.

En fullvuxen kronhjort med stora horn står och brölar under brunsten

En kapital (fullvuxen) kronhjort som brölar under brunsten. Bild: Anders Jarnemo.

Mufflonfår

Oftast bildar tackor, lamm och ettåriga baggar egna flockar. I sällsynta fall ingår även två- och treåriga baggar i dessa flockar. Äldre baggar bildar egna flockar och de äldsta går ofta ensamma. I hanflockarna råder hierarki och den äldsta baggen med de största hornen är oftast dominant. Liksom hos tamfårsbaggar kan man räkna mufflonbaggarnas ålder genom att studera årsringarna.

Tre mufflonfår i högt torrt gräs

Mufflonbaggen med de största hornen är oftast den som är dominant. Bild: Jonas Malmsten.

Vildsvin

Vildsvinet är ett matriarkaliskt djur där suggorna oftast lever i flockar av varierande storlek medan galtarna framförallt lever ensamma. Matriarkaten utgörs av besläktade, vuxna suggor i olika åldrar och deras årskultingar. Oftast är det den äldsta suggan som är ledarsugga. Ungefär 85 % av alla kultingar föds mellan februari och maj men det förekommer att det föds kultingar året om. Detta gör att jägare måste iaktta viss försiktighet under hela året för att vara säkra på att suggorna ej är kultingförande.
När galtkultingarna blir könsmogna vid ungefär ett års ålder stöts de iväg från flocken. Frilevande suggor i flocken uppträder inte tillsammans hela året utan vistas på olika platser inom ett visst grupphemområde. Vildsvinen är nattaktiva djur och tiden då vildsvinen lämnar sina daglegor är kopplad till solens nedgång.

Två vildsvin och fem kultingar på en gräsäng.

Vildsvinen lever i matriarkat som består av en ledarsugga, besläktade suggor och kultingar. Bild: Anders Jarnemo.

Strutsfåglar

Strutsen är ett flockdjur som vid häckningstid bildar grupper med en hane, eller tupp som den också kallas ibland, och två till fyra honor. Strutshannen är en nyfiken och ibland ganska aggressiv fågel. Även honorna kan vara aggressiva särskilt under parningstiden. Strutshonor börjar värpa ägg vid 24-30 månaders ålder och kan fortsätta till dess att de är tre till fyra år gamla. Ruvningstiden är i genomsnitt 42 dagar och är beroende av temperatur och luftfuktighet. I det vilda ruvar strutshonan på äggen under dagen. Honan har grå fjäderdräkt vilken fungerar som kamouflage. Nattetid är det hanen som ruvar äggen och då är bättre kamouflerad tack vare den svarta fjäderdräkten. Strutsarnas goda syn gör att de kan upptäcka fara på långt håll. De reagerar då med att fly och de kan springa upp till 70 km i timmen. Hannen försvarar ägg och kycklingar mot predatorer och då med kraftiga sparkar. En annan försvarsteknik är att strutsarna kan spela döda om de överraskas.

Pälsdjur

Mink

Minken är i vilt tillstånd ett solitärt levande djur, vilket betyder att de lever ensamma under större delen av sina liv. De träffas endast vid parning och mamman lever tillsammans med ungarna under deras uppväxt. Detta innebär att konkurrenssituationer kan uppstå när minkar träffas i det vilda med ibland slagsmål som följd. Detta är egenskaper som fortfarande finns kvar hos den farmuppfödda minken. Även om minken är ett rovdjur så innebär dess ringa storlek att den jagas av andra större rovdjur. Detta kan göra att minken beter sig som ett bytesdjur i vissa situationer. Likt andra rovdjur sover minken större delen av dygnet och är intensiv och aktiv i sitt födosök. Detta kan göra dem nyfikna på nya föremål och de kan bita och jaga föremål som rör sig.

Chinchilla

Chinchillan är ett flockdjur som i vilt tillstånd lever i grupper med upp till tio individer och de kan bilda kolonier med flera hundra individer. Trots sin sociala läggning kan det uppstå rivalitet om man sammanför individer som inte känner varandra. Chinchillan är ett bytesdjur och skräms därmed lätt av oväntade ljud och snabba rörelser. De kan också vara avvaktande i kontakt med nya föremål.

Kanin

Tamkaninen härstammar från den europeiska vildkaninen. Den europeiska vildkaninen har anpassat sig väl till domesticerade förhållanden. Under dessa förhållanden har mer ”vilda” beteenden förändrats och är inte lika utpräglade hos tamkaninen. Kaniner är mycket nyfikna och undersökande djur och ställer sig gärna på bakbenen för att kunna få bättre överblick.

Kanin som reser sig mot en bur

Kaniner är nyfikna och undersökande djur. Bild: Anna Malmsten.

De är sällan aggressiva mot människor med undantag från honor med ungar samt vissa nervösa individer. Då kan kaninen rusa fram och slå med framtassarna samtidigt som den utstöter ett morrande ljud. En kanin biter mycket sällan en människa men de kan skada varandra ordentligt efter hugg med framtänderna. En person som hanterar en kanin felaktigt kan bli illa riven om kaninen sprattlar till. Detta kan undvikas om kaninen hanteras på rätt sätt.

Vanligtvis är kaninerna lugna djur och vuxna individer ligger och vilar under större delen av dagen. Aktiviteten ökar runt tiden för utfodring och på eftermiddagen. De är oftast tysta djur men de kan skrika till om de utsätts för smärta eller om de blir mycket upphetsade. De är mycket lättskrämda och plötsliga höga ljud samt plötslig och oväntad introduktion av ett nytt objekt eller person kan skrämma dem. Detta kan då resultera i att de drabbas av panik och rusar runt i buren upp till flera minuter. Man bör därför alltid röra sig lugnt i närheten av kaninburarna.

Fisk

Med över 34 000 olika fiskarter är det utmanande att generalisera fiskars beteenden. Vissa fiskar lever i stim medan andra föredrar ensamhet. Aktivitetsnivån kan också skilja sig åt, där vissa fiskar är ständigt i rörelse medan andra är mer stillsamma på botten. För att säkerställa god djurvälfärd krävs att fisken har tillräckligt med utrymme och möjlighet att utöva sina naturliga beteenden. Att ha en god förståelse för arten är avgörande för att kunna identifiera avvikande beteenden som kan indikera stress, dålig vattenkvalitet, sjukdom eller andra faktorer som påverkar fisken negativt. Fiskars beteenden är kopplade till olika sinnessystem. Till exempel används kemiska sinnen för att upptäcka föda, artfränder och lämpliga habitat. Fiskar uppvisar både medfödda beteenden och en förmåga att lära sig och anpassa sina beteenden under livet.