Avblodning av fisk

Avlivning av fisk

Fisk avlivas vanligtvis genom mekanisk förstörelse av hjärnan eller genom att blodflödet  till hjärnan stoppas. Att blöda ur djuret vid slakt  är också gynnsam för kvaliteten på fisken som matvara. I Sverige sker avlivning vanligtvis på vattenbruksanläggningen innan fisken skickas till slakteri för urtagning och rensning.

Avblodning skall föregås av bedövning

För att säkerställa djurens välbefinnande kräver djurskyddslagstiftningen att avlivning föregås av bedövning.

5 kap. Djurskyddslagen Slakt och annan avlivning av djur 1 § När djur förs till slakt eller när de slaktas, ska de skonas från onödigt lidande och obehag. Detsamma gäller när djur avlivas i andra fall. Ett djur som slaktas eller i annat fall avlivas genom avblodning ska vara bedövat. Innan djuret är dött får inte några andra åtgärder vidtas.

Enligt Djurskyddslagen (2018:1192), 5 kap. 1 §, ska djur som förs till slakt skyddas från onödigt lidande och obehag. Därför bör avlivning av fisk genomföras med en tvåstegsmetod där fisken först bedövas och sedan avlivas genom avblodning. Avblodning bör inte orsaka lidande för fisken, eftersom den ska vara ordentligt bedövad innan processen påbörjas. En korrekt utförd bedövning är avgörande för att avlivningen ska vara etiskt försvarbar. Studier har visat att laxfiskar kan överleva i nära 7 minuter efter att avblodning påbörjats, så det är viktigt att välja en bedövningsmetod och tajma avblodningen så att fisken dör innan den återfår medvetandet.

Tillvägagångssätt

Avblodning av fisk utförs vanligtvis genom antingen ett strupsnitt eller ett s.k. gälstick. Vid gälstick görs ett snitt antingen över ena sidans gälbågar eller två snitt över båda sidornas gälbågar. Vid strupskärning görs ett snitt över strupen genom fiskens stora aorta, som sitter mellan hjärtat och gälbågarna. Generellt sett är strupskärning att föredra då den ökar precisionen och därigenom ökar chansen för en mer kontrollerad och korrekt avblodning.

 

 

Schematisk illustration av en fisk med streckade linjer som visar var snitten bör läggas vid en strupskärning (vänster) och en gälskärning (höger). Illustration: Albin Gräns och Erika Sundell, SLU

Många maskiner har avblodningsfunktion med gälstick, ibland kombinerat med slag och/eller elektrisk bedövning. Om avblodningen sker manuellt rekommenderas att arbetspassen hålls relativt korta för att säkerställa att en hög precision upprätthålls. Efter avblodning bör varje fisk kontrolleras för att säkerställa att den är död. Om det finns tecken på att fisken fortfarande lever bör man ha beredskap för att omedelbart avliva den. Om bedövning/avlivning misslyckas bör man utvärdera vad som gick fel och vidta åtgärder för att lösa problemet och förhindra liknande situationer i framtiden.

Avfall

Vid avblodning genereras slaktavfall som måste hanteras, särskilt vid avblodning i vatten. Blodvattnet bör tas om hand på ett sätt som förhindrar smittspridning. För att undvika smitta och minska stress hos kvarvarande fisk bör platsen för avblodning vara avskild från övrig fisk. Det är också viktigt att rengöra och desinficera all utrustning som används vid avblodningen mellan varje avblodningsmoment för att upprätthålla god hygien och minimera risken för smittspridning.

 

Avblodning i vatten respektive i luft

 Att avbloda fisk i vatten är vanligt och rekommenderas för att det ger en effektiv och snabb blodförlust utan koagulering av blodet. Döden inträffar vanligtvis inom 5–7 minuter för laxfiskar vid avblodning i vatten, vilket är en relativt långsam process. Om bedövningen misslyckas eller om bedövningseffekten inte är tillräckligt lång finns det således en risk för att fisken vaknar upp under avblodningen, vilket kan orsaka lidande för djuret. Torravblodning, det vill säga avblodning utanför vatten, är att föredra ur ett smittskydds- och miljöperspektiv eftersom blodet kan samlas upp och kontrollerat avlägsnas som avfall eller användas för andra ändamål. Vid torravblodning skärs fisken i gäl- eller strupområdet i luften och hängs upp i en behållare för att samla upp blodet.

Bilden illustrerar schematiskt avblodning i luft (vänster) och i vatten (höger). Både avblodning i luft och i vatten har sina för- och nackdelar. Fördelarna med avblodning i vatten inkluderar en effektiv avblodning och blodtömning, vilket förbättrar köttkvaliteten hos fisken då vattnet motverkar att blodet koagulerar. Vid avblodning i luft kan blodet samlas upp i en behållare, vilket minskar risken för smittspridning och mängden slaktavfall. Illustration: Albin Gräns och Erika Sundell, SLU

 

Viktiga budskap

• Avblodning är en nödvändig process vid slakt av djur för livsmedelssyfte.
• Under avblodningen är det avgörande att djuret är ordentligt bedövat för att garantera att det dör utan att återvända till medvetandet.
• När djuret är korrekt bedövat påverkar avblodningsprocessen inte djurets välfärd. Vid manuell avblodning av stora mängder fisk är det viktigt att operatörerna arbetar korta pass för att säkerställa hög precision under hela arbetspassen.
• Efter och under avblodningen bör varje fisk kontrolleras för att säkerställa att ingen återfår medvetandet innan det bekräftas att de är döda.