Djurens beteenden spelar en viktig roll i hur de upplever sin situation på slakteriet eller vid avlivningen. Även på slakteriet har djuren behov av att kunna utföra sina naturliga beteenden, något som ofta är svårt att tillfredsställa (t.ex. födosök, socialt umgänge mellan artfränder eller flykt från faror). Istället kan slakteriets utformning och rutiner leda till att djuren tvingas utföra beteenden som är onaturliga, till och med skadliga.

I vissa situationer kan det vara till djurens nackdel och leda till skador om de får möjlighet att utföra sina naturliga beteenden i den begränsade och onaturliga miljön på slakteriet (t.ex. upprättandet av ny inbördes ordning i en blandad grupp med slaktgrisar eller i en grupp nötkreatur med och utan horn).

Beteendet påverkas dessutom av alla nya intryck som djuren får: obekanta miljöer, människor, artfränder, lukter, synintryck och buller. Djuren är även påverkade av transporten som i sig är en helt främmande, stressfylld och, i vissa fall, utmattande upplevelse. Djuren behöver tid för att smälta nya intryck och vänja sig vid olika moment på slakteriet.

Genom att, så långt som möjligt, ta hänsyn till hur djurens naturliga beteende påverkar deras vistelse på slakteriet så kan du ha en stor positiv påverkan på djurets välbefinnande !

Hov- och klövdjur

Hov- och klövdjur kan tvingas utföra rörelsemönster som ökar risken för skador. Till exempel kan uppbundna kor få svårigheter att utföra sitt naturliga läggnings- och resningsbeteende om bindslen är för korta eller liggbås dåligt utformade. Det ökar risken för att kon tappar balansen eller halkar, vilket kan leda till trampskador på spenarna. Vid för hög temperatur i uppstallningsavdelningen har grisarna inga möjligheter att sänka kroppstemperaturen genom vältring.

Vattenånga kommer ner från sprinklersystemet på många grisar i en box

För hög kroppstemperatur påverkar djurets välbefinnande och kan vara skadlig. Bild: Anne Algers, SLU.

Film 1: Alla hov- och klövdjur är tveksamma och stannar ofta inför främmande situationer, skarpa ljuskontraster, höga ljud och obekanta föremål. Film 2: Drivning av klövdjur och framledande av hästar kan i sådana situationer försvåras och bidra till hårdhänt hantering. Djur kan råka i panik och göra sig illa på hala golv, skarpa kanter och utskjutande föremål. Drivning kan även försvåras om den sker utan att en inbördes ordning hinner etableras efter ankomst till slakteriet. Filmer: Anne Larsen, SLU.

Frustrationen över att tappa kontrollen över en situation kan leda till aggressivitet mellan djur, t.ex. då främmande djur blandas, utrymmet är för litet, då djuren föses ihop och kommunikationen mellan djuren försvåras eller förväntad utfodring inte sker. Slagsmål kan resultera i bit-, riv-, spark- och stångskador. Slaktgrisar blandas ofta på gården för att uppnå en jämn slaktvikt, men blandning av grupper förekommer även på slakteriet. Slagsmål bryter ofta ut då en ny inbördes ordning behöver etableras. Det innebär en kraftig belastning för grisarna och att de får riv- och bitskador. Nötkreatur, främst tjurar och stutar, rider på varandra för att visa sin dominans. Beteendet ses då en ny inbördes ordning behöver upprättas och kan i slakterimiljö leda till utmattning och skador. Film: Bert Lambooij.

Får som skiljs från sin flock blir mycket oroliga och kan drabbas av panik. Film: Anne Larsen, SLU.

På sikt kan djur som inte får utlopp för sina beteendebehov utveckla beteendestörningar. Stereotypier är en störning där tamdjur utför beteenden som till synes saknar funktion och som upprepas gång på gång under långa tider. Stereotypier är tecken på att djurens miljö är stimulansfattig och deras möjligheter att utföra naturliga beteenden är otillräckliga.

Nötkreatur som får för lite grovfoder och stimulans kan ägna sig åt tungrullning och grisar med för litet utrymme och stimulans samt för kort ättid kan tugga på rör. Detta är två exempel på stereotypier som kan observeras även på ett slakteri med stimulansfattig miljö (men som ursprungligen har utvecklats på gården). Bild: Lena Lidfors, SLU (kor), Anne Larsen, SLU (grisar).

Kom ihåg!

Ett djur som inte har möjlighet att utföra naturliga beteenden och som tvingas utföra onaturliga beteenden på slakteriet kan uppleva stress och drabbas av skador.
I vissa situationer är det istället till nackdel för djuret om det ges möjlighet att utföra sitt naturliga beteende, till exempel då det kan vara att attackera ett annat djur.

Fjäderfä

Situationen för fjäderfä på slakteri skiljer sig oftast markant från situationen för övriga lantbruksdjur. Till exempel så ”stallas” inte fjäderfä upp inför bedövning utan förs direkt från sina transportbehållare till bedövning som ofta sker upp och ner (strömförande vattenbad). Kalkon och gås kan dock, beroende på slakteriets konstruktion och rutiner, drivas fram på golv till bedövningen.

I transportbehållare kan fjäderfä hållas på en mycket begränsad yta. Där ges inte möjlighet till sociala beteenden i någon större utsträckning, och foder och vatten kan inte erbjudas. Film: SLU

I samband med avlastning och upphängning kan fågeln försöka fly eller göra motstånd. Även en helt stilla fågel kan vara uppskrämd och stressad. Att hänga upp och ner är onaturligt för fjäderfä och förenat med rädsla och, i många fall, smärta. Film: Viveca Sandström

Kom ihåg!

Att fjäderfä som inte har möjlighet att utföra naturliga beteenden och som tvingas utföra onaturliga beteenden på slakteriet kan uppleva stress och drabbas av skador.

Pälsdjur

Mink

Situationen för mink i samband med avlivning, varefter pälsen dras av från kroppen, vilket hädanefter kallas pälsning, skiljer sig markant från de vanligaste lantbruksdjuren. Minken transporteras inte till ett slakteri utan befinner sig i sin hemmiljö där förhållandena är i stort sett som vanligt. Skillnaden är mer rörelse av människor i farmen då pälsningen är en arbetsintensiv period. Detta kan göra att minkarna blir oroliga eftersom de normalt har en mycket lugn tillvaro. Ljud från andra minkar som blir skrämda när de fångas för avlivning kan också skrämma individer i närheten.

En vit mink i en bur

Minken kan i en stressad situation uppvisa beteendestörningar som till exempel stereotypt beteende. Bild: Viveca Sandström.

Stereotypier är onormala beteenden där tamdjur utför beteenden som till synes saknar funktion och som upprepas gång på gång under lång tid. Stereotypier är tecken på att djurens miljö är stimulansfattig och deras möjligheter att utföra viktiga beteenden är otillräckliga. I en stressad situation kan minken utföra ett stereotypt beteende som ett sätt att försöka hantera situationen. Hos minkar förekommer stereotypa beteenden nästan uteslutande vintertid, då minkarna hålls ensamma och utfodras restriktivt. Övriga tider på året sker mycket i minkarnas liv då valparna föds och växer upp, och fodergivan inte är begränsad. Stereotypier hos minkar förekommer framförallt strax innan utfodring och minskar drastiskt efter utfodringen.

En mink som hålls av en person med handskar

Mink biter då den känner sig hotad och försöker ta sig loss när den blir upplockad. Bild: SLU.

Eftersom minkuppfödning ofta är en storskalig verksamhet (även på små farmer) med många djur så hanteras djuren sällan. Detta innebär att djuren sällan utsätts för stress i samband med hantering men det innebär också att de är ovana vid hantering. Att djuren ska vara vana vid människor finns reglerat i djurskyddsföreskrifterna. Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:16) om uppfödning och hållande av pälsdjur, senast omtryckt genom 2020:23, saknr L103:.

1 kap. 16 § L103

Djuren ska från tidig ålder hanteras så att de blir vana vid människor. …

Föreskriften innebär att valparna ska tittas till genom att luckan till lyan öppnas och att de ska hanteras vid andra tillfällen som till exempel vaccinationer, pälsgradering och om de blir sjuka. Tanken är att de ska vara vana vid människor och inte visa rädsla eller aggressivitet i närheten av människor samt att de inte ska bli stressade om de måste hanteras. Föreskriften innebär inte att valparna ska lyftas upp och hanteras som rutin utan endast då det är nödvändigt enligt tidigare exempel.

Kom ihåg!

Minkar kan bli oroliga av både ökad rörelse i farmen mot vad de är vana vid och att andra individer skriker när de blir skrämda.

Chinchilla

Situationen för chinchilla i samband med avlivning och tillvaratagande av pälsen, s.k. pälsning, skiljer sig markant från de vanligaste lantbruksdjuren. Chinchillan transporteras inte till ett slakteri utan befinner sig i sin hemmiljö där situationen är i stort sett som vanligt. Skillnaden är mer rörelse av människor i farmen, då pälsningen är en arbetsintensiv period. Detta kan göra att chinchillorna blir oroliga eftersom de normalt har en mycket lugn tillvaro.

Eftersom pälsfarmning ofta är en storskalig verksamhet (även hos små farmer) med många djur så hanteras djuren sällan. Detta innebär att djuren sällan utsätts för stress i samband med hantering men det innebär också att de är ovana vid hantering. Att djuren ska vara vana vid människor finns reglerat i djurskyddsföreskrifterna. Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:16) om uppfödning och hållande av pälsdjur, senast omtryckt genom 2020:23, saknr L103.

1 kap. 16 § L103

Djuren ska från tidig ålder hanteras så att de blir vana vid människor. …

Föreskriften innebär att ungarna ska tittas till genom att luckan till lyan öppnas och att de ska hanteras vid andra tillfällen som till exempel vaccinationer, pälsgradering och om de blir sjuka. Tanken är att de ska vara vana vid människor och inte visa rädsla eller aggressivitet i närheten av människor samt att de inte ska bli stressade om de måste hanteras. Föreskriften innebär inte att ungarna ska lyftas upp och hanteras som rutin utan endast då det är nödvändigt enligt tidigare exempel.

I en stressad situation kan chinchillan försöka fly genom att hoppa fram och tillbaka i buren. Detta kan innebära skaderisker om buren är stor eller om det finns vassa föremål i buren som till exempel grenar.

Kom ihåg!

Chinchillor kan bli oroliga av ökad rörelse i farmen mot vad de är vana vid och ljud från när andra individer fångas.

Fisk

När det gäller fisk är det viktigt att förstå att de oftast inte kommunicerar smärta och rädsla på samma sätt som många andra djurarter. Det är därför avgörande att lära sig identifiera beteenden som kan indikera obehag eller problem. Till exempel, om en fisk upprepade gånger kommer upp till ytan för att "kippa" efter luft, kan det vara ett tecken på att syrehalten i vattnet är för låg och behöver åtgärdas. Att vara uppmärksam på sådana beteenden är avgörande för att säkerställa fiskens välbefinnande och hälsa.