Två grisar i en uppstallning. Grisar i boxar. En gris tuggar på en stång.

Uppstallning av gris. Bilder: Anne Larsen, SLU.

Under Biologiska principer, beskrevs den fysiologiska bakgrunden till stress. Det har länge varit känt att grisar som bär på ett visst anlag, den s.k. ”halotangenen”, löper större risk att stressas svårt. Stressen är naturligtvis obehaglig för djuren och leder även ofta till försämrad köttkvalitet.

Trots att man i många länder, däribland Sverige, har lyckats avla bort det negativa ”stress-anlaget” anser man generellt att grisar är särskilt stresskänsliga, rent biologiskt. Hög kroppstemperatur är en viktig faktor som kan orsaka mycket allvarlig stress, som resulterar i att grisen kollapsar och riskerar att dö.

I ett naturligt sammanhang är grisar mycket beroende av gyttjebad, avstånd till andra samt svala underlag för att reglera sin kroppstemperatur. Under transport är det ibland omöjligt för grisar att avkyla sig så mycket som det behövs.

Det är alltså särskilt viktigt att inte utsätta grisar för extrem stress, i synnerhet inte sådan som orsakas av värme. Med bakgrund av detta finns särskilt strikta regler kring bl.a. ventilation och uppehåll vid transport av gris.

Grisen som ligger ner i filmen har drabbats av chock p.g.a. allvarlig stress, troligen till följd av hög kroppstemperatur. Tillståndet är livshotande och djuret bör bedömas av veterinär. Grisen kan behöva kylas av med svalt vatten eller avlivas direkt. Film: Sophie Atkinson, SLU.

Kom ihåg!

Grisar är särskilt känsliga för stress, framför allt till följd av överhettning.
Tamgrisar har svårt att reglera sin kroppstemperatur, särskilt vid trängsel på små ytor under varma dagar.
Dödligheten hos grisar under transport ökar vid varm väderlek (vilket kan motverkas genom bra ventilation och att djuren ges tillräckligt med utrymme).
Grisar som blir för varma kan kollapsa i ett livshotande stresstillstånd.

Djurvänlig drivning

När man har studerat drivning av grisar har man konstaterat två grundläggande viktiga principer; grisens starka flockinstinkt innebär att de i okända situationer behöver stöd och trygghet från andra grisar och man har också sett att en ensam gris ogärna tar täten för gruppen.

Det naturliga för grisar är alltså att möta potentiella faror i samlad trupp. I praktiken innebär detta att man bör förflytta grisar gruppvis och, inte minst, att flera grisar, gärna 4-5, ska kunna gå bredvid varandra i täten.

Det underlättar ytterligare om gruppen är etablerad, d.v.s. att djuren känner varandra. I vissa slakterisystem drivs grisar fram på led, t.ex. till bedövningen, i gångar med endast en fil. I sådana system utnyttjar man inte djurens naturliga instinkter och beteenden och det visar sig tydligt genom hård pådrivning, hög ljudnivå och uppstressade djur.

Ingång till ett drivsystem för grisar med två gångar bredvid varandra. Ingång till ett drivsystem med två gångar bredvid varandra. Två grisar står trångt i den högra. Två grisar är på väg in.

Bild 1: System med två filer bredvid varandra för grisar. Tanken är att grisarna ska särskiljas i två rader inför bedövningen, men ändå uppfatta att de går bredvid varandra. Bild: DMRI.
Bild 2: De oupplysta, mörka gångarna i höger bild är skrämmande för djuren, som tvekar och istället vill följa efter varandra. Bild: DMRI.

Drivning av grisar i en-filssystem på utländskt slakteri. Systemet är exempel på konstruktionsfel i förhållande till den djurart man hanterar. Grisars naturliga instinkt att följa gruppen och förflytta sig bredd kan inte utnyttjas. Drivaren har heller ingen möjlighet att förflytta grisarna med hjälp av position och avstånd. Det resulterar i hård och upprepad användning av elpåfösare, panik bland grisarna och hög vokaliseringsgrad. Drivaren kan dessutom inte påverka hur grindstängningen sker, vilket innebär ytterligare skaderisker. Film: Sophie Atkinson, SLU.

Grisar ska som sagt om möjligt förflyttas i grupp men en avgörande viktig faktor är också storleken på gruppen som drivs. På slakteri är möjligheten för personalen att röra sig längs drivgångarna ofta begränsad. Vid drivning av grisar går personalen ofta bakom djuren i drivgången. Det innebär att man har svårt att påverka andra grisar än de som går längst bak. Det resulterar ofta i att de sista djuren drivs på, trots att de inte har fri väg. Det är inte meningen att de sista djuren ska ”knuffa” gruppen framåt. Djurvänlig drivning är omöjlig om gruppen är för stor. I svensk lagstiftning rekommenderas en gruppstorlek på max. 10 grisar vid drivning, vilket är ett bra riktmått.

Framdrivning till bedövning på utländskt slakteri. Med denna gruppstorlek är det omöjligt att driva effektivt och på ett djurvänligt sätt. Drivaren utövar hård pådrivning och använder också elpåfösare på de djur han når längst bak. Grisarna tränger ihop sig och vokaliserar samtidigt som de saknar möjlighet att förflytta sig framåt. Den ineffektiva drivtekniken skapar mycket hög stress- och ljudnivå. Film: Sophie Atkinson, SLU.

Med denna gruppstorlek i system där flera grisar tillåts gå i bredd finns goda förutsättningar för lugn och djurvänlig drivning. Den som driver djuren i filmen går lugnt och håller låg ljudnivå. Film: BUTINA.

Viktiga förutsättningar vid uppstallning och övernattning

Grisar uppstallas vanligen i gruppbox. Fullvuxna galtar och enstaka suggor behöver stallas upp individuellt. Boxsystemen är ofta utformade så att djuren drivs ur dessa direkt ut i drivgång till bedövning.

Boxar med grisar på ett slakteri. En box med grisar på ett slakteri.

Boxar med grisar på ett slakteri.

Uppstallning av gris. Bilder: SLU.

På vissa anläggningar är sprinklersystem uppsatt över grisboxarna, så att djuren kan kylas ned under varma dagar. Detta anses även dämpa deras benägenhet att slåss.

Boxar med grisar på ett slakteri. Sprinklers i taket sprutar vattenånga.

Sprinklers används för att kyla ned grisarna. Bild: Anne Algers, SLU.

Grisar vattnas automatiskt genom koppar/nipplar eller manuellt i tråg/hink. Utfodring sker i foderhäck eller direkt på golvet.

Drivning till bedövning

Grisar bedövas vanligen med koldioxid, eltång eller bultpistol. Grisar med mycket kraftigt pannben (t.ex. galtar) bedövas med kulvapen. Vid större slakterier används nästan uteslutande gasbedövning, åtminstone vad gäller slaktgrisar. Framdrivning av grisar ser olika ut beroende på bedövningssystem, men i huvudsak kan man skilja mellan drivning av grisar i enkel fil och system där flera djur kan gå i bredd. I Sverige förekommer sällan hantering av grisar i enkel fil.

Enfilssystem för grisar med nästan täckande tak. Enfilssystem för grisar.

Bilderna ovan är tagna i Danmark och visar enfilssystem av äldre typ för grisar. I bild 1 ser man en näst intill täckt drivgång, som kan liknas vid en tunnel. I bild 2 är drivgången öppnare, men grisarna går fortfarande på led efter varandra. Dessa typer av drivgångar används inte i Sverige. Bilder: Anne Algers, SLU.

Vid gasbedövning ska djuren gå in i en gaskorg, som sänks ned i ett utrymme med hög koldioxidnivå. Gaskorgen kan ha öppning på lång- eller kortsidan, vilket har stor betydelse för djurvälfärden. Öppning på långsidan innebär mindre trängsel vid ingången och mindre användning av hårt fysisk pådrivning.

En ingång till gaskorg från kortsidan. Öppningen är som ett svart hål.

Ingång till gaskorg från kortsidan. Till skillnad från en korg som öppnas från långsidan kan den typ som visas i bilden uppfattas som trång och mörk, vilket gör grisarna omotiverade att gå in. Dessutom kan de inte gå in i bredd, vilket lätt skapar trängsel och resulterar i att djur fastnar vid ingången. Bild: SLU.

En mycket viktig faktor för att minska problem vid indrivning i system med ingång från kortsidan är att ge grisarna rimligt med plats inne i korgen. Ofta finns rekommendationer från tillverkaren av bedövningssystemet om lämpligt maxantal grisar i korgen, givet en viss storlek på djuren. Det går lättare att driva in grisar som har tillräckligt med plats.

Skylt som talar om antal grisar som får vara i bedövningskorgen.

Skylt som talar om antal grisar som får vara i bedövningskorgen. Bild: Okänd

Indrivning i gaskorg från kortsidan. Man kan se att grisarna i filmen är uppmärksamma och uppvisar stressbeteende. Vid ingången uppstår trängsel och djuren drivs med onödigt kraftiga, frekventa paddelslag istället för att ges möjlighet att gå in i gaskorgen självmant. Den sista grisen cirkulerar för att undkomma ”hotet” (d.v.s. den som driver), vilket är en reaktion på för hård pådrivning. Film: Bo Algers, SLU.

Indrivning i gaskorg från kortsidan. Drivaren i filmen börjar med att slå med paddeln när korgen öppnas, istället för att utnyttja grisarnas naturliga nyfikenhet och ge dem möjlighet att börja gå in i korgen självmant. Paddelslagen är högljudda och ogenomtänkt riktade (träffar t.ex. i nacken), vilket inte tydliggör färdriktningen för grisen och kan skapa rädsla/förvirring. Pådrivningen orsakar att djuren cirkulerar för att undkomma och en gris vänder sig och fokuserar på drivaren. Istället för att försöka driva in djuret baklänges vore det bättre att släppa förbi och låta det ansluta till gruppen. Därefter kan ett nytt försök göras att utnyttja djurflödet. Man kan se att det är trångt i korgen och vid stängning håller drivaren emot med drivskivan, vilket indikerar att för många grisar har drivits in samtidigt. Film: Anne Larsen, SLU.

Ett långt bättre alternativ för djuren är öppning av gaskorgen från långsidan. Sådan korgutformning finns idag i system som utvecklats under 90-talet och som bygger på framdrivning av djuren med hjälp av automatiska drivväggar. En av drivkrafterna bakom denna utveckling var att man ville minimera personalens inblandning vid drivning, eftersom mycket forskning visade att djuren stördes av mycket mänsklig hantering, vilket gjorde drivningen ineffektiv.

En automatisk tom framdrivning till bedövning. En automatisk framdrivning med grisar till bedövning.

Automatisk framdrivning till bedövning. Bilder: SLU

I de svenska bestämmelserna för indrivning av grisar i bedövningsbox gäller följande:

Indrivningsboxen ska vara belägen i omedelbar anslutning till den transportkorg som fraktar grisarna ner i koldioxidschaktet.
Koldioxidschaktets övre del ska vara försedd med belysning.
Vid manuell indrivning ska den som arbetar med indrivningen befinna sig i indrivningsboxen.
Transportkorgarna ska vara försedda med ett plant och halkfritt golv.
I varje transportkorg ska det finnas utrymme för minst två grisar.
Transportkorgarna ska vara utformade så att djuren kan stå upprätta tills de förlorar medvetandet.
Transportkorgarna får inte överbeläggas.

Filmen nedan visar hur ett system med automatisk indrivning till gaskorgen kan fungera.

Filmen visar exempel på drivsystem som tar hänsyn till grisens naturliga instinkter – grisarna kan gå i grupp och bredvid varandra i täten. Notera att grisarna knappt ger några ljud ifrån sig och att annan pådrivning än de automatiska väggarna i princip inte behövs. Film: BUTINA.

I praktiken fungerar detta system ofta mycket bra för djuren. Följande aspekter är dock viktiga att tänka på när man arbetar med ett automatiskt system:

Systemet är utformat för att minimera personalens inblandning och fungerar ofta bäst om djuren får röra sig relativt ostört.
Systemet ställer höga krav på att personalen ständigt övervakar drivningen, för att kunna ingripa snabbt om det behövs.
Istället för att själva driva med t.ex. redskap, ska personalen fram för allt manövrera automatiska grindar och väggar för att styra drivningen.

Djurflödet är stört – grisarna som skjuts på av väggen vägrar och de längre fram cirkulerar tillbaka och tränger ihop sig med gruppen. Det blir ett ”dödläge”. Drivaren bör avbryta pådrivningen genom att föra tillbaka drivväggen och ge djuren andrum. I filmen fortsätter väggen att pressa på djuren samtidigt som drivaren använder paddeln på ett felaktigt sätt – djur långt bak i gruppen drivs, som inte kan gå framåt p.g.a. trängseln. Paddelslagen är även onödigt frekventa och ogenomtänkt riktade. Filmen är inspelad i utlandet. Film: Bo Algers, SLU.

Vid elbedövning drivs grisar ofta till ett mindre utrymme, där man kan reducera ytan med hjälp av grindar allt eftersom antalet djur minskar. Enskilda djur bedövas individuellt med eltång.

Gruppbedövning av gris med bra placering av eltång. Film: Louw Hoffman.

Bultpistol används oftast som reservmetod och vid avlivning i besättningarna. Galtar bör skjutas med kulvapen (eller hagel) eftersom de har så kraftigt pannben att bultbedövning kan ge otillräckligt resultat.

Bedövning

Rörelsefriheten hos grisar som bedövas med gas begränsas genom att de placeras i en korg som sänks ned i gasen.

Vid bedövning med bult och eltång hålls grisar lämpligen i grupp i en mindre inhägnad (t.ex. en box) så att den som bedövar kan närma sig djuren utan att jaga dem. Inhägnadens yta bör gärna kunna begränsas i takt med att djurantalet minskar, t.ex. med lösa grindar med täta väggar.

Det krävs ett lugnt handlag för att kunna komma nära och applicera bulten/eltången med god träffsäkerhet. Grisar är svåra att helt fixera varför det på slakteriet vanligen inte är praktiskt möjligt att hålla i djuret när bulten ska appliceras. Vid bedövning med el bör man närma sig djuret snett bakifrån alternativt stå direkt framför, för att snabbt och smidigt kunna greppa djuret med tången på ett korrekt sätt.

Om djur av praktiska skäl skiljs från gruppen för att bedövas, bör det utföras i ett intilliggande utrymme där djuret kan upprätthålla viss kontakt med gruppen.

Kom ihåg!

Bedöva om möjligt de sista djuren i gruppen i tät följd, för att minska stress.

På mindre anläggningar förekommer att man använder foder för att distrahera grisar vid bedövning. En liten mängd foder strös på golvet vid bedövningsplatsen och bult/eltång kan appliceras när grisen koncentrerar sig på fodret med huvudet nedåt.

Bedövning av gris vid småskaligt slakteri. Film: Anne Algers, SLU.

Bedövning med bultpistol

Följande är utdrag ur svensk lagstiftning (Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:8) om slakt och annan avlivning, senast omtryckt genom SJVFS 2020:22, saknr L 22):

7 kap. 13 § L22
Vid mekanisk bedövning i samband med slakt för privat konsumtion i hemmet och annan avlivning av grisar som väger mer än 90 kg, med undantag av galtar och äldre suggor, ska vapnet placeras mot skallbenet i medellinjen två till tre centimeter ovanför en tänkt linje som förbinder ögonens övre kant, i linje med halskotpelaren och i riktning mot svansfästet.

Hur vapnet ska placeras framgår av nedanstående skiss. På grisar som väger mindre än 90 kg ska vapnet placeras på motsvarande sätt i förhållande till djurets storlek, dvs. något närmare den tänkta linjen.

På galtar och äldre suggor ska vapnet placeras mot skallbenet vid sidan om den benkant som löper längs skallens medellinje, 3-4 centimeter ovanför en tänkt linje som förbinder ögonens övre kant.

Allmänna råd till 7 kap. 13 §
När bultpistol används, bör patroner med en laddning av minst 4 grains användas på grisar som väger mer än 90 kg, och minst 2,5 grains på grisar som väger mindre än 90 kg. Bultpistol bör inte användas vid bedövning av grisar med avvikande skallform, t.ex. hängbuksvin.

Placering av vapnet vid mekanisk bedövning av grisar:

Illustration av en gris framifrån. En punkt på pannan illustrerar var man sätter bultpistolen. Illustration av en gris från sidan. En pil på pannan illustrerar var man sätter bultpistolen.

Placering av vapnet vid mekanisk bedövning av gris. Illustration: Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:8) om slakt och annan avlivning, senast omtryckt genom SJVFS 2020:22, saknr L 22.

Ett gris huvud där ingångshålet på pannan från en bultpistol syns.

Bilden visar bultens ingångshål på en gris som bedövats med bultpistol. Bild: Okänd

I lagstiftningen utgår man från en beskrivning av vapnets placering och riktning på grisar som väger mer än 90 kg (d.v.s. som normalt gäller för slaktgrisar). På dessa ska bulten träffa 2-3 cm ovanför den tänkta linjen mellan ögonens övre kant. På grisar under 90 kg ska bulten träffa något längre ner mot linjen.

Hos galtar och äldre suggor kan det, liksom hos tjurar, utvecklas en kraftigt förhårdnad mittlinje längs med pannan, som gör det svårare för bulten att tränga igenom just där. Därför ska bulten på sådana djur träffa strax till höger eller vänster om den punkt som visas i skissen ovan. Bulten ska dessutom träffa 3-4 cm ovan linjen, d.v.s. något högre upp än på slaktsvin.

Vapnets riktning ska i samtliga fall vara rät mot skallbenet. För att undvika att skottet blir för nedåtriktat och riskerar att missa hjärnan står det även i föreskrifterna att riktningen ska vara ”mot svansfästet”.

Ett kranium där en person med en penna visar var ingångshålet av bultpistolen gick.

Skalle från fullvuxen galt som visar de fullt utvecklade hålrum (bihålor) i pannbenet som bulten måste tränga igenom för att nå hjärnan. Bild: Anne Algers, SLU.

Ett kranium där en person med en penna visar var ingångshålet av bultpistolen gick.

Bedövning av gris med bult. Betydelsen av bra (tv) och dålig (th) skottriktning. Bilder: Anne Algers, SLU.

Kom ihåg!

På slaktsvin (över 90 kg) ska bulten träffa 2-3 cm ovanför en tänkt linje mellan ögonens övre kant.
På grisar under 90 kg ska bulten träffa något längre ner mot linjen.
På galtar och äldre suggor ska bulten träffa 3-4 cm ovan linjen och strax till höger/vänster om mittpunkten.
Vuxna galtar bör i första hand bedövas med annan metod än bultpistol.

Bedövning med gas

Vid gasbedövning av grisar har olika korgsystem utvecklats, där djuren sänks ner i ett gasfyllt schakt. De huvudsakliga skillnaderna mellan systemen är placering av ingången till korgen (från kort- respektive långsida), antal korgar i omlopp samt korgarnas storlek. Ingångens utformning och därmed också indrivningsområdet har, som beskrivits under Hantering, stor betydelse för djurvälfärden. Utökning av antalet korgar i systemet är positivt ut effektivitetssynpunkt. Det medför tyvärr en nackdel i och med att korgar med grisar på väg ner stannar vid medelhög CO₂-koncentration istället för längst ned i schaktet, där koncentrationen är som högst (se även illustrationerna nedan).

Illustration på ett schaktsystem med gaskorgar som hissar ner.

System med endast en korg som hissas ner till botten av schaktet (bild 1). Så kallat “paternoster”-system (bild 2) med ett färre antal korgar som innebär att den fyllda korgen förs direkt ner och gör ett stopp i botten av schaktet (där gaskoncentrationen är hög), medan grisar lastas i respektive ur. Större paternoster-system med flera korgar (bild 3), vilket innebär att den fyllda korgen gör ett stopp ungefär halvvägs ner i schaktet, där koncentrationen är medelhög, innan nedsänkning till botten av schaktet.

Publicerad i EFSA opinion on welfare aspects of the main systems of stunning and killing the main commercial species of animals” (EFSA Journal (2004), 45, 1-29, available at http://www.efsa.europa.eu/en/scdocs/doc/45.pdf, page 100).

Baserat på omfattande forskning på området finns rekommendationer kring exponeringstid och koncentration av CO₂ för att uppnå fullständig och tillräckligt långvarig bedövning.

Hur länge medvetslösheten varar efter gasbedövning beror dels på vilken koncentration djuret har exponerats för samt under hur lång tid. Generellt kan sägas att ju högre gaskoncentration desto snabbare blir djuret medvetslöst. Ju längre djuret exponeras desto längre varar också bedövning. Tillräckligt lång exponering i hög koncentration leder till att djuret dör. Till skillnad från t.ex. elbedövning, där tiden som strömmen leds genom kroppen inte har någon betydelse för hur länge bedövningen varar, kan alltså den bedövande effekten av gas förlängas med exponeringstiden.

Kom ihåg!

Ju högre gaskoncentration desto snabbare blir djuret medvetslöst.
Ju längre djuret exponeras för gasen desto längre varar också bedövningen

BIlaga I, Kapitel II, Förordning (EG) nr 1099/2009
7. Koldioxid i höga koncentrationer
När det gäller gris, mårddjur och chinchilla ska den lägsta koldioxidkoncentrationen som används vara 80 %.

7 kap. 28 § L22
Gasbedövningsutrustning ska kalibreras regelbundet.
Registreringen av koldioxidkoncentrationen ska ske på sådan nivå i koldioxidschaktet/tunneln som gör det möjligt att kontrollera att den koncentration och tidsperiod som fastslagits i standardrutinerna avseende grundläggande parametrar vid bedövning har uppnåtts.
Koldioxidschaktet/tunneln (bedövningsutrymmet) ska kunna inspekteras när bedövningsanläggningen är i drift.

Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:8) om slakt och annan avlivning, saknr L 22.

Vid koldioxidbedövning ska en sådan koldioxidkoncentration och exponeringstid väljas så att djuret förblir medvetslöst till dess att avblodningen avslutats och djuret är dött.

I Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:8) om slakt och annan avlivning av djur, senast omtryck genom SJVFS 2020:22, saknr L22, står inte längre koldioxidkoncentrationen angiven, utan det ska skrivas in i standardrutinerna som varje företag är skyldiga att ha. Det som stod i en tidigare version av L22 (SJVFS 2008:69) kan dock ses som riktvärden:

Grisar ska exponeras för 90 % CO₂ inom 30 sekunder och denna nivå ska upprätthållas i minst 60 sekunder. Övrig tid (minst 80 sekunder) ska CO₂-koncentrationen vara minst 70 %. Djuren ska alltså föras ner i schaktet till den högre koncentrationsnivån (90 %) inom 30 sekunder. I de flesta större korgsystem innefattar dessa 30 sekunder ett stopp ungefär halvvägs ner i schaktet, medan djur lastas i korgen ovanför. Vid detta första stopp är koncentrationen medelhög (ca 70 %) vilket orsakar relativt stort obehag för djuren. En ytterligare nackdel är att en eventuell fördröjning av lastning i korgen ovanför också innebär att sänkning av den undre korgen till högre koncentrationsnivå blir fördröjd. Problem som uppstår vid indrivningen kan alltså innebära svårighet att följa kravet på uppnådd maxkoncentration inom 30 sekunder.

Kom ihåg!

Grisar ska exponeras för minst 90 % koldioxid inom 30 sekunder.
Den totala exponeringstiden ska vara tillräckligt lång för att säkerställa att grisarna bedövas och inte vaknar upp innan de slaktas.